En annan historia från 1997:
tillbaka till mig |
Om Tonåring blir Stor ... Jag
ville ägna mig åt musik, teater, text och bild ända sen
jag var liten. Min önskedröm var att antingen bli sångerska,
skådespelerska eller författare. Det gick inte som jag tänkt mig. Drunknade i Stockholmsbruset. Totalt vilse i planeten. Det var alltid för många att säga nej till och jag hade svårt att säga nej. Jag sa: mitt problem är att jag aldrig kan bestämma mig och hakade på en gatuteatergrupp, lärde mig chilenska sånger och chilenska män, läste sociologi på universitetet, flyttade över till en teaterskola där jag stannade i 2,5 år, fann att, nej, det är nog sången iallafall, var med på Ad Lib-79 i Stockholm (improvisationsmusik), blev kär i en kreativ vilde, reste till Fools of festivals i Amsterdam, reste till Amsterdam igen och igen; den här gången för att ta sånglektioner för en av de främsta inom nutida musik, kom hem ännu vilsnare än förrut, turnerade med en teatergrupp, köpte en bas, lärde mig spela bas, turnerade med ett dansband, blev med barn (med pojkvännen), bildade en duo (Cajlas, friform musik), spelade på festival, fick finfina recensioner, födde barn, grälade med pojkvän, många tårar, vackert barn, stor sorg, började på min första musikskola (Birkagården) gjorde mer musik, storslagen, storvulen, känslig, demonisk (The 8 th song). Blev kär. Gjorde ingen mer musik. Andades i spillrorna av vad jag gjort, inte gjort, velat och aldrig önskat. År av tålamod. Rota bland byggsten. Finna klossar som passar, inte ramlar isär. Höja lyktan över grannskapet. I dikesren mellan levande och död. Tålamod. |